Efter rundabordssamtalet

Nu har det snart gått ett dygn sedan rundabordssamtalet om it i skolan – och tankarna börjar så smått falla på plats. Samtalet präglade av en öppen och lyssnande attityd från Utbildnings- och Näringsdepartementets sida, och förhoppningsvis kan detta bli starten på en öppen och reflekterande diskussion i regeringen och ute i samhället om skolans roll och funktion idag.

Skolans och det livslånga lärandets betydelse för den ekonomiska konkurrenskraften är förstås viktig att begrunda, men låt oss hoppas att funderingarna inte stannar där utan även når fram till de underliggande demokratiska och existentiella frågeställningarna.

Trots att samtalet nästan sträckte sig över tre timmar, var tiden knapp och det gällde verkligen att försöka utnyttja tiden väl för att få fram budskapet. Innan mötet fick jag in en stor mängd inspel, såväl här på bloggen som på facebookgruppen Förändra Skolsverige. De tankar och frågor som lyftes fram rörde bland annat den globala samhällsutvecklingen, skolans funktion idag, lärarutbildningens utmaningar, behovet av en väl fungerande infrastruktur och en undervisning som är i takt med tiden och kan använda digitala medier och uttrycksformer när det behövs.

Jag försökte samla perspektiven i bakhuvudet under det fåtal minuter som jag hade till mitt förfogande, men det var förstås omöjligt att greppa över hela området och att verkligen göra tankarna rättvisa. Därför har jag sammanställt samtliga inspel i ett dokument som jag skickat vidare till arbetsgruppen för Digital agenda för Sverige. Det går fortfarande bra för alla intresserade att bidra med funderingar och förslag direkt till arbetsgruppen.

Samtalet var alltför vittomfamnande för att jag ska våga mig på att sammanfatta det här, men mitt intryck var att de flesta höll sig inom de rådande ramarna för skola och undervisning. Eftersom jag var inbjuden i egenskap av ansvarig skribent för Omvärldsbloggen, bestämde jag mig för att använda min korta tid till att peka på behovet av att försöka förstå den pågående samhällsutvecklingen och dra nytta av insikter från den internationella forskningen och debatten för att kunna tänka om och tänka nytt.

Jag instämmer i den amerikanske utbildningsministern Arne Duncans slutsatser i Foreign Affairs i slutet av förra året: konkurrens och tävlan leder inte framåt, utan vi behöver samarbeta globalt för att skapa ett samtida utbildningssystem! Och det finns inga färdiga, utstakade vägar, utan vi måste både pröva oss fram och komma fram till vart vi vill nå.

Inledningsvis konstaterade jag att vi befinner oss mitt i en samhällsomvandling som sannolikt är minst lika genomgripande som den industriella revolutionen var på sin tid. Det är ju knappast något kontroversiellt påstående knappt fyrtio år efter Daniel Bell och ett decennium efter Manuel Castells stora forskningsöversikt över informationsåldern. Däremot glömmer vi ofta att den moderna skolan växte fram samtidigt med industrisamhället och att den formats av de förutsättningar och behov som gällde då. Men nu börjar medvetenheten om detta öka dramatiskt i hela världen, bland forskare, beslutsfattare och alla som arbetar med undervisning och lärande.

I USA presenterades för några månader sedan en federal it-plan som i grunden handlar om att försöka tänka om utbildningssystemet med utgångspunkt i dagens förutsättningar: Transforming American Education. Australien driver sedan ett par år tillbaka den nationella satsningen Digital Education Revolution som hittills haft ett ganska blandat resultat. Nu har man lagt fram en digital strategi för att hjälpa lärarna att integrera de digitala möjligheterna i sin undervisning och nya styrdokument är också på väg. Detta är två tydliga exempel som manar till eftertanke.

Jag nämnde också att de allra flesta unga i Sverige numera har tillgång till dator och Internet, men det innebär förstås inte att den digitala klyftan är överbryggad. OECD påpekade detta i april förra året, när man presenterade sin analys av 2006 år PISA-undersökning inom ramen för projektet New Millennium Learners. Här var det tydligt att ungdomars sociokulturella bakgrund i stor utsträckning avgör hur de använder de nya medierna.

Ungdomar i lägre socialgrupper riskerar att fastna i underhållningsvärlden, medan de som har föräldrar med akademisk bakgrund uppmuntras och får hjälp med att finna nya spännande vägar för sitt lärande. Därför är det nödvändigt att skolan kan utjämna dessa skillnader och hjälpa alla att utvecklas efter sin förmåga. Dagens unga hanterar i regel datorer, mobiler och digitala gränssnitt utan större problem, men det betyder inte att de själva automatiskt kan utveckla de kunskaper och färdigheter som krävs för att hantera informationsöverflödet i dagens samhälle.

I början av november förra året arrangerade OECD ett möte i Paris för medlemsländernas utbildningsministrar, där man slog fast att skolans kunskapssyn och undervisning måste förändras i grunden för att kunna förbereda eleverna för samhällets villkor och krav. Bland annat underströks vikten av att aktuella forskningsresultat utnyttjas i skolans verksamhet och att behovet av djupare kunskaper och en ordentlig förståelse av komplex problemlösning tas på allvar. Behovet av bildade medborgare som kan hantera dagens teknik blir allt större, och då räcker det inte att fästa blicken på kunskaper och förmågor som är lätta att undervisa i och som är enkla att mäta.

Stora förändringar står på dagordningen, men för att kunna genomföra dem räcker det inte att komma med direktiv uppifrån. Detta har den franske medietänkaren Pierre Lévy talat om länge och det bekräftas även av den empiriska forskningen, bland annat i den översikt som brittiska Futurelab presenterade häromåret. Systemövergripande förändringsarbete är minst lika komplicerat som det låter. Bland annat krävs ett tätt och interaktivt samspel mellan individerna i systemet och de lokala och nationella systemnivåerna. Uppfattningar, arbetssätt och såväl formella som informella strukturer är nyckelfaktorer som avgör hur förändringsarbetet ser ut och vad det kan leda fram till.

En avgörande del i det här arbetet kan vara att de som undervisar i skolan och som leder administration och skolutveckling tillsammans diskuterar de utmaningar som möter dem i vardagen, delar erfarenheter och hjälper varandra att komma vidare. Här i Sverige är Dela! den största nätbaserade praktikgemenskapen, skapad av Niklas Karlsson, biologilärare och doktorand i pedagogik. Här samlas lärare, skolbibliotekarier, skolledare och forskare för att samarbeta – och den drivs helt ideellt.

Centralstyrda och kostnadskrävande lösningar är sannolikt inte vad som krävs för att komma vidare. Istället är det viktigt att bygga vidare på det som finns, att öka delaktigheten, förankra tankar och idéer och att att sträva efter genuin, långsiktig förändring som gynnar samhället som helhet.

Det finns onekligen en hel del att fundera över – och att göra!